Så jävla synd om mig....

Är hemma idag, natten spenderades yrande av feberdimmor och tyckasyndommig tankar.
Fick dock inget medhålla av stora N som låg som en klubbad säl brevid mig....

Kan inte riktigt fatta d här med kvinnor och män och sjukdom, nu ska ni få höra, true
story...

I sommras fyllde stora Ns fader år och vi skulle dit och käka kräftor, dock fick jag febertoppar
som pendlade mellan 38-39 grader. Hade ont i hela kroppen och mådde som en hög kattskit
rent ut sagt. En mkt besviken stora N utbrister..."-38-39 grader är ju ingenting, d får ju jag efter
en träning!"

Två veckor senare var det stora Ns tur, han åma och oja sig, var i princip döende....hade börjat
planera inför begravningen. Detta kunde inte var nå mindre än malaria eller liknande.
Stoppade termometern i mun på stackarn och strök han ömt över pannan...hmmm...

2 min senare piper det till, va har karln, jo 37,2!!!!!

Acta fabula est, plaudite

Maria